Tisdag..

Denna rastlösheten gör mig galen…
Det känns som jag letar efter något ouppnåerligt längt bort.
Vet att man aldrig kommer ta sig dit och det är det enda stället man vill vara på.
Allt annat känns meningslöst.

Skulle kunna jämföra det med satt vara olyckligt kär, det enda man vill är att vara med personen man vet att man aldrig kommer få.
..Tror jag.
Har inte varit kär så jävla många gånger i mitt liv överhuvudtaget för att uttala mig egentligen.

..eller så känns det som jag springer efter en buss och aldrig kommer ifatt den och jag MÅSTE hinna med den. Oerhört frustrerande…

Tänker på en textrad från en gammal Ebba Grön låt..

”Göra vad fan som helst bara jag slipper vara här..” 

Nu är det inget direkt fel med att vara här där jag är, men hjärnan skriker som en stucken gris.

Körde ett dubbelpass på gymmet när jag ändå höll på. Det fick hjärnan att lugna sig lite… en stund…

Har suttit ute i den goda solen vid kanalen flera timmar idag och gottat mig. Väldigt skönt. MEN!!! hjärnan spinner vidare…. stressar skiten ur mig…
Vad det är jag vill uppnå eller komma fram till vet jag inte.        

Försöker förklara min rastlöshet men det är nog inte någon som förstår den ändå… känns som ett skenande tåg… När kraschar det???

Gott att få gnälla ur sig lite. Det är därför jag har en blogg..

COAO – Collapse Over And Out (of Order)